Nedanstående har Djupingen skrivit i sin blogg idag den 7 augusti 2008:

Det här inlägget skrev Margith 2008-05-27 i sin anteckningsbok. Det var tänkt som ett inlägg i Skatans tänk och Magrittes blänk men blev aldrig inlagt.

Från Magritte
Idag gick det så bra för mej på sjukhuset så Djupingen och jag på hemvägen tänkte "fira" med en "Grekisk sallad" på en uteservering.

Det vi fick på tallriken skulle nog jag hellre ha kallat "dressinginlagd isbergssallad": 2 skivor tomat, 4 skivor gurka samt isbergssallad i minst 1.5 dl dressing som jag försökte hälla av men salladen var redan indränkt. Plus dock för goda svarta oliver samt fetaosten.

Måsen på bilden, landade vid bordet bredvid och skrek "Ro hit med en bärs - och det kvickt"

Ha en bra dag!
Magritte (2008-05-27)

24 juli 2008

Igår hölls begravningsgudstjänst för

Margith Elisabet Hadin

i Gustafs kyrka ... Solen sken, fåglarna kvittrade

både utomhus och inne i kyrkorummet.

..där koltrastens sång kvillrade och kvittrade...

DÅ FLYGER MITT HJÄRTAS FÅGEL

" Då flyger mitt hjärtas fågel,

då stiger den upp mot skyn,

då svävar den över markerna

och högt över skogens bryn

När jag får drömma, min dröm och va´ dej nära,

då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn"

(Utdrag ur Mitt hjärtas fågel av Mikael Wiehe)

Magritte har målat Gustafs kyrka i akvarell... (Klicka här och du kommer till: Magrittes hemsida)

Om du nånsin kommer fram till Sammarkand

Fåglar sjunger, humlor surrar runt omkring mig,

och i gräset glimmar daggen ännu klar.

Fast jag saknar dig så skadar ingenting mig.

Allt du gett mig har jag ändå alltid kvar.

Du är här hos mig, allting som nå´nsin rör dig,

som en fjäril, som en blomma i min hand,

allt det vackraste, så långt din längtan för dig,

om du nå´nsin kommer fram till Samarkand.

(Thorstein Bergman)

Pappa

Alla dina gamla kepsar
två vadmalsbyxor
dom gröna gåbortbyxorna
som jag alltid ogillat
ligger nu i en plastsäck
allt ska bort, bäst att passa på
sopbilen kommer i morgon.

Själv ligger du i ett kylrum
i stan
kanske ovetande om
att vi valde en furukista
med svarta handtag
att vi upprepat minst tjugo gånger:
det är bäst det som skett
att jag hörde din favoritmelodi av
Ewert Taube på bilradion
när jag åkte hem

Älskade pappa, jag hoppas
att du vandrar
längs en mossig stig
där solstrålarna
letar sig in bland trädstammarna
där fåglarna kvittrar
över ditt huvud
där gamla vänner
väntar på dig bak nästa krök
Älskade pappa
jag hoppas.

(Margith Hadin)

Vad väntar du på

när tänker du börja leva

kanske sista dagen

blir den enda dagen

du ser

diset över sjön,

gråsparvarna som pickar

på gräsmattan,

dom små små fräknarna

på hans näsa.

(Margith)

I sin svarta anteckningsbok hade Margith skrivit

Och vi, vi vet vad du menar Vännen....jag ska ta vara på livet och leva för dig också...och leva sannare och inte slösa med livet på massa futtigheter...som inte har någon betydelse. Jag vet att vi möts igen...och snart snart ger du mig ett tecken...att vi är överens om det...Kram från EvaPeva till dig MargithPargith i din himmel...

Indianerna tror att drömmarna ger dig vägledning för livet. Därför gäller det att fånga de goda drömmarna.

Hunden och fårets hår fångar de onda drömmarna.

Nätet fångar de goda.

Bävern gnagde pinnarna till ramen. En mörk och en ljus fjäder får drömmarna att flyga fritt.

Sov gott och ha goda drömmar.

Skogsnuvan har gjort drömfångaren till Magritte som ju sover en djupare sömn nu. Så här skrev hon om just Magrittes drömfångare: " Magritte har fjädrar från duvor som jag tycker passar hennes karaktär bra. Duvan står för andligheten och klokheten. Stenen i mitten symboliserar läkandet och det behöver hon. Så nu mina kära bloggvänner (Magritte och Skatan). Jag önskar er en fin sommar och god sömn och goda drömmar. Jättekram från Anita i Fisksjön alias Skogsnuvan

Ja - jag kommer alltid att tänka på Margith när jag hör eller ser en koltrast. En natt i slutet av maj vaknade vi i 3-tiden av koltrastens sång. "Hör du koltrasten?" frågade jag. "Ja jag hör den. Den vill ta mej med - och jag vill följa med" svarade Margith.

Det här är Görans ord och kommentar till hans fina fotografi och Ted Gärdestads sång spelar ochså Göran och tänker på sin fina Margith

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.

Somrar svepte fram,
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå

Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.

Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
tubiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den jag älskar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter
genom djupa vatten,
jag gick genom städer,
över stränder, berg, öknar och på stäppland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på fruken
av det hjärnan skapar,
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja lycka ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är samma sånger.

(Violeta Parras)

Den 29 maj 2008

Från Magritte.

Har just pratat med Skatan per telefon. Hon skickar vaaarma hälsningar från
Bad Ishl, där det varit 36 grader varmt idag!!
Hon har feber och ont i halsen så det blir nog inget bloggande från Österrike
dom närmsta dagarna.
Krya på dig Skatan!!!

Själv skickar jag varma hälsningar från Gustafs, där det varit 26 grader varmt
idag. Skoj för alla soldyrkare, själv håller jag mig mest inomhus.

Idag har Djupingen och jag varit med katten Bill till Djursjukhuset i Falun.
Han har mått ganska dåligt den senaste tiden - lyckligtvis hittades inget allvarligare
fel. Han fick en vätskebulle på 2.5 dl insprutad direkt under huden på ryggen
eftersom dom misstänkte vätskebrist.

Djupingen har tagit bilden på en spanande skrattmås vid Dalälven.

Kommentar till inlägget: 1 st

Den 26 maj 2008 (ligger flera bröllopsbilder mellan denna och den första...)

Från Magritte.

Några bilder från vigseln i Frostbrunnsdalen.
Första bilden, stigen ner i dalen hittar du lite längre ner på sidan.

Sista bilden - Brudbuketten.

Kommentarer till bilden: 4 st

1.2008-05-27 18:48:03
Kristina
Så roligt att se de jättefina bilderna tycker vi som inte heller kunde vara med! Syster Stora E har fyllt i med kommentarer. Tänker på dig Magritte och önskar god bättring.

2. 2008-05-27 10:29:12
Vilka fantastiska bilder. Jag skriver ut dem och tar med till morfar, 95, som inte heller kunde vara med.
Kram Nickan

3. 2008-05-26 21:30:39
Johanna
Åh vilka fina bilder! Vad härligt.

4. 2008-05-26 20:04:02
lilla e
Vad glad jag blev av att få se bilder. Vad vackra de är.

Många kramar lilla e



»Se större bild

Den 26 maj 2008:

Från Magritte.

Pga krångel med min sjukdom kunde jag inte vara med vid vigseln i Frostbrunnsdalen.
Men sambon Djupingen var med och han tog så många foton så efter att jag tittat igenom dom kändes det nästan som om jag varit ´på plats´.

Solen sken, fåglarna kvittrade, maskrosfrön flög omkring i luften då
Henrik (Skatans son) och Pa växlade ringar i den lummiga Frostbrunnsdalen.

Frostbrunnsdalen, ett naturreservat, en liten oas mitt emot Stora Tuna kyrka.
Platsen var under järnåldern och vikingatiden en kultplats där man hyllade fruktbarhetsguden Frej. Källan i dalen rann mot norr - detta ansågs stå emot
onda makter.

På bilden visas stigen ner i dalen.

Kommentar till bilden: 1 st

1. 2008-05-27 07:43:08
Skogsnuvan
Synd att du inte kunde vara med. Vackert ställe att gifta sig på! Tänker på dig med varma tankar



»Se större bild

Den 9 maj 2008

Från Magritte.

Här kommer min tredje raritet:

Mitt ID-kort från Stora Kopparberg Söderfors Bruk, utskrivet den 16/1 1965.
Strax före jag fyllde 16 år började jag alltså jobba på Söderfors bruk.
Som synes började jag min karriär som kontorsflicka, detta innebar att man skötte
kopieringsapparaten, sorterade post, bar ut post på huvudkontoret och i verket,
jag tror till och med att jag gick runt och fyllde på vattenkaraffer.
Då jag skulle ut i verket med post var det cykel och portfölj som gällde.

Jag gjorde bort mig rejält första veckan jag jobbade. Jag skulle dela ut
nybörjarengelska-broshyrer på alla kontoren på huvudkontoret.
Nitisk som jag var gick jag in i varje dörr - detta medförde att jag gick
in i ett konferensrum där vd.n och utländska kunder satt runt ett stort konferensbord
- väl framme vid bordet insåg jag mitt misstag då jag såg att alla satt med gapande munnar men det var för sent att ändra sig - så - jag gick en vända runt konferensbordet och delade ut nybörjarengelskan till vd.n och kunderna.

Jag blev kvar på "posten" några månader sedan fick vi som jobbade där
testa vem som var lämplig att bli stansoperatris. Jag hamnade då på
stansavdelningen - där var vi 5 stansoperatriser och en elak chefsstanserska.
Hon skällde på oss hela tiden - jag är förvånad över att jag då och
då lyckades ge svar på tal fastän jag bara var 16 år.

Stansavdelningen tillhörde dataavdelningen där det jobbade 5 killar,
dit fick vi en ny chef som blev min välgörare - han dubblade min lön på ett år,
skickade mig på flera programmeringskurser till Stockholm och lärde mig
en massa nytt varje dag.
Det var en mycket annorlunda chef, ena sekunden kunde han sitta på sitt rum och sjunga väckelsesånger andra sekunden kom papperskorgen flygande ut från hans rum ackomanjerad av en jättelång svordom. Han var dessutom mycket fräck men jag
jag trivdes mycket bra ihop med denna man och jag har alltid gillat fräcka historier..

Så småningom fick killarna och jag, som nu jobbade enbart med programmering, ett erbjudande från Stora Kopparberg Domnarvet, några av oss kunde få flytta till Borlänge och jobba där - det var förståss lockande för där stod den stora datamaskinen. Det blev jag och chefen som flyttade dit, men jag ska erkänna att den man som då var chef för dataavdelningen i Borlänge gjorde en del försök att
övertala mig att stanna kvar i Söderfors, det fanns inga kvinnliga programmerare
i Borlänge och inte ville man ha dit några heller.

Ja, så här gick det till då jag hamnade i Borlänge, året var 1973. Nån gång kanske jag också berättar om när den 16-åriga kontorsflickan från bonnvichan
alldeles ensam och för första gången i sitt liv åkte på kurs till Stockholm.

Tack för ikväll!!

Kommentarer till inlägget: 4

1. 2008-05-11 13:55:48
Kristina
Du skriver verkligen bra (och Skatan också)! Fin tidsskildring m.m. Vilken tur att du fick en bra chef som såg dina resurser! Jag kom att tänka på när jag själv gjorde bort...

Den 8 maj 2008

Från Magritte.

Detta är min andra raritet funnen i den gamla fotolådan.
Jag kunde bara inte motstå dom här två tjejerna med sina jättestora flugögon.
Det är lilla a och jag som antingen vandrar eller joggar den populära Tunamarchen.

Tunamarchen var/är en 33 km lång vandringsled mellan Säter och Rommehedslägret -
om jag minns rätt användes denna led långt tillbaka i tiden av masar och kullor
som vandrade hem till Dalarna söder ifrån. Jag har försökt hitta lite data om
Tunamarchen på nätet för att kunna berätta vilka år marchen gick av stapeln
men jag hittade ingenting.

Sista året jag och lilla a var med på Tunamarchen var i alla fall 1983,
detta år måste vi ha joggat för enligt diplomet hade vi en tid strax under 4 tim.

Ja, man kan ju undra vart dom här glasögona ska ta vägen med oss och hur kunde
dom sitta kvar på näsan när man joggade.

Kommentarer till inlägget: 2

1. 2008-05-09 20:36:45
Kristina
Hej Magritte!

Roligt att du skriver, det är väl ett tecken på att du mår lite bättre? Det har också varit kul att följa Skatans äventyr i Österrike och se alla fina bilder från landskapet m.m. Mannen H, Stora E:s och min bror ser ungdomlig ut. Blir lite avundsjuk.

Sommarhälsningar

2. 2008-05-09 10:05:31
Skogsnuvan
Nog såg ni lite ansträngda ut och vilka enorma glasögon men då tyckte man att det var jättesnyggt. Säkert kommer det igen snart. Allt går i vågor. Kram på dig den här fina vårdagen.

»Se större bild

Den 6 maj 2008

Från Magritte.

Då jag grävde i en låda med gamla foton hittade jag tre rariteter som jag omedelbart bad Djupingen att fota av.
Här kommer det första fotot:
Detta är nån gång på 80-talet, vi är på en fest som heter Primresor. Vårt företag Primdata bjöd till fest och festen skulle föreställa en flygresa till 60-talet.
Våran chef var utklädd till flygkapten och några tjejer på jobbet med snygga ben
var utklädda till flygvärdinnor (i strumpbyxor och kavaj).
Själv platsade jag inte bland flygvärdinnorna men jag fick andra trevliga uppgifter -
jag fick vara med och sjunga 60-talslåtarna tillsammans med ett gäng musiker från
jobbet.

Åter till fotot, titta noga vem som syns i bakgrunden. Skatan i engen hög person!!!
(hon dansar med en gammal arbetskamrat som tyvärr avlidit, han hette Mats Hansson
och hade en gång varit Dalarnas twistkung)..
Killen längst fram är Bonden!!! Vilken snygging! I 60-talskostym

Nu blev du väl överraskad Skatan?? Det här fotot visste du inte ens att det fanns.

1. 2008-05-07 07:50:33
Skogsnuvan
Vad roligt att se att du är igång igen Margritte. Ja visst var det kul på 60-talet oj oj oj

2. 2008-05-07 06:44:50
lilla e
Maaammmaa



»Se större bild

Den 26 april 2008:

Från Magritte.

Då jag berättade förut om min barndoms Bullerby glömde jag nog att berätta att
byn heter Dalkarlsbo. Där fanns alltså 6 gårdar varav 2 bondgårdar.
I vårt hus, som jag vet bestod av 1 rum och kök plus ett kallt rum på vinden,
bodde vi 5 personer. Pappa Einar snickare, mamma Gunborg hemmafru - som då
och då tjänade lite egna pengar genom att tex sticka upp modeller till en garnaffär i Gävle, syster Inger, broder Ingemar och lilla jag.
Jag minns inte hur vi sov i detta 1 rum och kök men förmodligen låg pappa och mamma i kökssoffan och vi ungar i rummet.
När jag var i ca 7-årsåldern kapade pappa huset ovanför kökstaket och höjde ovandelen av huset så vi fick 2 sovrum och hall på övervåningen, han byggde ut en förstukvist med toa och badrum och utomhus grävde han en bättre brunn.
Nu flyttade strax syrran hemifrån så brorsan och jag fick husera ensamma i ena sovrummet på övervåningen. Han läste pyttesmå serietidningar: Kapten Mike och Doctor Salasso - men efter några år blev dom utbytta till Piff och Puff eller Riff och Raff eller vad nu dådtidens porrtidningar hette.
Brorsan var en riktig tuffing, trimmade mopeder, körde EPA-traktor och imponerade på brudar. Då Yvonne, en riiktig pangbrud från Uppsala flyttade in i grannbyn var han den som drog det längsta strået av alla mopekillarna från grannbyarna - och började sällskapa med henne.
Han gillade dock inte att släpa på sin glasögonprydda lillsyrra så dom gånger mamma lyckades övertala honom om att jag kunde få åka med till grannbyn i EPA-traktorn så körde han så mycket som möjligt med högra hjulen på vägen och vänstra hjulen högt upp på vägkanten tills jag trodde EPA.n skulle välta och grät tills jag blev utsläppt och sen fick jag gå hem.
Jag gillade inte Yvonne heller, svartmålad som sjutton, sugmärken och halsdukar, för att inte tala om vilka stora toppiga bröst, fy sjutton va fult.
Dom var 17 och 18 år då dom fick sitt första barn, tror dom gifte sig samma år, fick sen två barn till och har idag nio barnbarn och två barnbarnsbarn.
Då våran pappa dog köpte brorsan vårt föräldrahem, han ligger alltså även nu i ett av sovrummen på ovanvåningen i Dalkarlsbo, ska sanningen fram så ligger Yvonne i det andra sovrummet för brorsan har nån slags snarkmaskin så det går inte att sova i samma rum som han.

Efter att jag vuxit till mig lite började brorsan, Yvonne och jag umgås mer och mer, vi blev dom bästa vänner som tänkas kan (tänk om dom visste att jag skrivit allt detta på bloggen). På denna bild är jag dock fortfarande den 12-åriga glasögonprydda lillsyrran som helst skulle hålla sig så långt som möjligt från tuffingen.

Kommentarer till inlägget: 6

1. 2008-05-01 18:41:38
storaE
Intressant att läsa om din barndom och gullig bild på dig! Jag har skrivit dagböcker i många år och när jag slutar jobba ska jag sätta igång att redigera dessa - ser...

Den 24 april 2008

Från Magritte.

En hälsning från mig som förhoppningsvis är på väg uppför (från att ha vandrat
några veckor i en djup dalgång).

Tänkte berätta om mitt tredje barnbarn Anton, 4,5 år. Han brukar ofta hitta på nåt hyss. Det verkar som han det har sååå tråkigt - han bara måååste hitta på nåt sattyg att göra.

En dag gömde han sig i källaren, bredvid frysskåpet och käkade upp ett glasspaket med 12 glasspinnar, en annan dag drack han upp 3 dl vispgrädde.

En dag fick han utegångsförbud pga att han stuckit iväg till syrrans 10-åriga kompis utan att säga ett ord till mamma. Efter att förbudet utfärdats smög han sig ner i källaren, klättrade högst upp på vedtravarna i pannrummet så att han kunde pilla upp fönstret som satt uppe vid taket, slingrade sig ut - och vipps så var han hos syrrans 10-åriga kompis på nytt.

Bilden visar Anton med syster Tove påsken 2007. Jag hittade fotot i datorn och jag tyckte dom var så söta så jag bara mååste visa dom.

Hoppas ni har det bra ni alla läsare av Skatans blogg - kram på er allihopa!!

Skatan! flaxa inte alltför mycket på motorvägarna i Europa!!

Fyra kommentarer till inlägget:

1. Ta bort 2008-04-26 16:06:34
Magritte
81.236.226.162
81-236-226-162-no51.tbcn.telia.com
Knappen!! Dom rosa öronen, användes vid en mycket känd sångerskas hemliga framträdande i Dalarna - på puben Drunken Lady.

2. Ta bort 2008-04-25 07:12:23
skogsnuvan
81.232.100.36
81-232-100-36-no14.tbcn.telia.com
Vad glad jag blir att du känner dig bättre. Har tänkt mycket på dig. Nu när våren är här på riktigt blir allting bättre Det tror vi på Jättekram

3. Ta bort 2008-04-24 21:45:02
storaE
81.225.156.182
t3o902p182.telia.com
Kram på dig - skönt att höra att du mår bättre!

4. Ta bort 2008-04-24 19:46:17
Knappen
217.209.129.174
h174n2fls31o1109.telia.com
Jag tycker mig känna igen de rosa öronen!



»Se störr

Den 22 mars 2008:

Från Magritte.

I brist på motiv målade jag av ett foto som Djupingen tog vid Huldas Kaffestuga i Nyköping då vi besökte Skatan och Mannen för inte så länge sen.

När jag såg den här gamla mjölkkrukan började tänka på mjölkpallen i byn där jag föddes och på alla kvällar jag gick och hämtade mjölken hos PerJons och hörde spökena förfölja mig hela vägen hem. En gång blev jag osams med brorsan och kastade en stövel mot honom - han kastade sig ner på golvet och stöveln slog omkull mjölkkannan på bänken och vi blev utan mjölk till kvällen.

Jag är född i en liten by som heter Dalkarlsbo, byn ligger i Gästrikland och hör till Gävle kommun. Dalkarlsbo ligger precis intill Dalälven och jag har inte lyckats ta mig ifrån älven utan har följt den först lite nedströms till Söderfors och sen lite uppströms till Bullerforsen i Borlänge och sen lite nedströms igen till Gustafs. Hela tiden har jag sett älven från mitt fönster.

Man kan väl säga att Dalkarlsbo var som Bullerbyn men med lita andra namn på gårdarna och lite andra namn på ungarna. Högst upp i byn fanns PerNirs med barnen Börje, Bengt och Arne. Sen kom tant och farbror Björks hus där jag och Birgit skulle vara lucia ett år men jag förstörde hela föreställningen - jag skrattade så enormt så jag pinkade på mig och fick gå hem. Sen vårt hus. Sen tant Hägg som alltid bjöd på kungens bröstkarameller. Sedan PerJons med barnen Rune, Birgit, Per och Hans, här hämtade jag mjölken och här brukade jag gotta mig i allhanda bakverk då dom hade kyrkligt syföreningsmöte - då kunde man också få sig en titt på salen som alltid annars var låst. Längst ner i byn bodde tant och farbror Törnhult.
Ja, det var min lilla Bullerby, det är så förbaskat tråkigt att jag har så dåligt minne -jag minns ingenting av lekar och bus med dessa ungar. Kanske skulle man försöka sig på hypnos.

Det händer mig inte så mycket just nu så jag skriver om gamla händelser, jag hoppar lite hit och dit vartefter tankarna hoppar.

Kommentarer till inlägget: 2

1. 2008-03-24 12:38:18
Kristina
Hej Magritte och Skatan!

Vilken fin bild av mjölkkannan och vilken sagolik berättelse som följde med den! Jag kom att tänka på när jag hämtade mjölken på somrarna på landet. För att komma till vägkanten där mjölkkannan stod var man tvungen att passera ängen där kor och ibland hästar gick och betade. Jag var livrädd för korna och ännu räddare för en av hästarna som hette Ture. Därför försökte jag så långt som möjligt gå innanför staketen på de sommarstugetomter som gränsade till ängen. Men jag ville inte att någon av grannarna skulle komma på mig. En av dom, en vresig gubbe, var jag också rädd för. Han brukade gå omkring och vattna sina blommor iförd långkalsonger, halmhatt och ingenting annat. Tänk så mycket man (jag) har varit rädd för under årens lopp, för det...

Den 21 mars 2008:

Från Magritte.

Skatan är nog upptagen med påskamaten, sonen och blivande sonhustrun.
Jag lägger ut ett annat foto från vår 10 år gamla Mallorca-resa.

Vi besökte varje kväll en irländsk pub med musik och sång och mycket tjo och tjim.
Två jätteduktiga killar spelade och sjöng på kvällarna, ibland undrade dom om någon ur publiken ville komma upp och sjunga.
I ett mycket svagt ögonblick lovade jag Skatan att jag skulle gå upp på scenen nästkommande kväll. Dagen efter ångrade jag mig bittert, men hade jag lovat så hade jag lovat.

Jag hade tidigare på hemmafronten lärt mig några irländska visor, bla en mycket gammal visa om den stora irländska svälten i mitten av 1800-talet.
Kvällen kom och när musikerna frågade om nån i publiken ville sjunga gick jag fram och lånade en gitarr och sjöng den gamla irländska visan, om jag var nervös före så blev jag genast lugn för alla i publiken sjöng med i refrängen och allt gick jättebra.
Efteråt kom flera irländare fram och tackade, erbjöd mig bo hos dom om jag kom dit på semester och det vill jag lova var en mycket märklig upplevelse, stjärna för en dag tänkte jag. Men jag blev stjärna i tre dagar, följande kvällar då nån av musikerna ville ha pinkpaus ropade dom ´Are the Swedish ladies here tonigt´? Yes, tänkte jag och knatade upp på scen och drog mitt gamla "shillingtryck".

Snön virvlar ner utanför fönstret idag - det är riktigt busväder - hoppas påskkärringarna inte är ute och far på kvasten i det här vädret.

» Kommentarer (2)

1. 2008-03-21 10:17:36
Skatan
Kristina! Magritte har skrivit en kommentar till dig lite längre ner den 19 mars 7.53 vid fotot som Magritte tagit...Om du inte läser bakåt alltså, kanske du missar den...Kram SkatanSvägerskan

2. 2008-03-21 10:15:37
Skatan
Och så alla sjöng med...och dansade...och klappade ....och du Magritte sjöng ju fler än ett "shillingtryck" vad jag minns. "These were the days...." va kul vi hade...Kram från SkatanVännen


»Se större b